Sandra Ericsson

`

Nu ska jag berätta en lite halvrolig grej för er: jag svimmade nyss, för första gången i mitt liv. Det var... en upplevelse.

`       Josefine var här och skulle låna lite ridgrejer till sin studentskiva. När vi sprang upp för trappan som två flamsiga femåringar, då hon slog mig med ett ridspö, så kände jag hur jag tappade balansen och ramlade på trappsteget. Skulle då ta emot mig med vänster arm. Det hade nog gått bra, såvida det inte var så att min vänsteraxel hoppar ur led lite då och då pga en gammal ridolycka (tror inte jag har berättat om den). Så axeljävelen hoppar ju alltså ur led. I vanliga fall så hoppar den tillbaka utav sig själv men nu var jag tvungen att, med andra armen, dra och lyfta tillbaka axeln där den hör hemma. Det var aningen obehagligt och var lite smärtsamt (ursäkta mig, alla känsliga). När väl axeln var på plats och vi hade sansat oss lite så hjälpte Josefine mig upp och vi fortsatte uppför trappan. Väl framme kände jag att jag blev lite smått yr och var tvungen att hålla i mig och fokusera på andningen. Så brukar det bli varje gång, förutom att den här gången så ökade yrseln och sen kommer jag inte ihåg mer, förrän jag vaknade. Då låg jag i ett hörn och trodde att jag sov. Sen öppnade jag ögonen och såg Josefine framför näsan på mig. Usch, stackarn. Hon var helt panikslagen. Själv kändes det som om jag precis rökt en fet joint, eller som när man fått rolig bedövning utav tandläkaren - jag kunde inte sluta garva men var samtidigt sjukt seg i huvudet. Hahahaa!

Störd

.

Jag mår bra nu, don' worry guys! Jag har lite ont i bakhuvudet, ett blåmärke på armen och axeln känns lite. Eller okej, jag ska inte leka tuffing, axeln gör fan ont som Fabian, och Fabian är inte att leka med! Nu ska jag försöka sova utan att axeln dansar ur led igen, så får vi se hur den mår imorgon! Tack beztiz för att du agerade den panikslagna som ropade på mamma!