Sandra Ericsson

 

Godmorgon!

Tänkte bara reflektera lite kring det här med kattungar..

Ja, de är sjukt söta, man vill bara ta upp och krama ihjäl dem och man "naaaaaaaaaaaaw"-ar varje gång de ger ifrån sig ett litet pip. MEN vad man inte tänker på innan man köper dem är den oordning de ställer till med när de väl blivit hemmastadda. Jag tror att de är onda, ungefär som på film! De spelar puttenuttiga och oskyldiga tills de vet att deras husse/matte är fast, och sen brakar helvetet lös! Det är då verkligheten börjar och man inser att man har skaffat sig två (i vårt fall) demoner. Problemet där är att man redan är förhäxad så det går inte att skälla på dem, det är okej lixom just för att de är så gulliga.
       Min stackars hund är det okej att skälla på för, visst hon är jättesöt och gullig, men inte på deeeeeet viset som hon var när hon var bebis.

Något man har att se fram emot är väl att det någongång avtar. Att ungarna, som mina andra två katter, växer upp och inser att de med tiden inte är så puttenuttiga på deeeeeet viset längre och att det då inte är okej att springa runt, ha ner grejer, klättra i gardinerna, mucka med hunden och tro att man äger världen.




Men än så länge är de ju faktiskt sådär gulliga så man kan ju inte annat än älska dem! Hoppas de aldrig växer upp..